”Jag bestämde att jag skulle få min dotter att skratta igen”

Katri Espo-Jäkälä och Ari Jäkälä har gått igenom alla föräldrars mardröm. Men tre år efter att dottern insjuknade vågar de lita på livet igen.

För tre år sedan, strax innan påsk, fick Katri Espo-Jäkälä, 58, och Ari Jäkälä, 60, sitt livs värsta telefonsamtal: deras dotter Heidi, 28, hade fått en hjärninfarkt under en semesterresa i Wien.

Allt skedde på ett ögonblick. Heidi hade varit på en guidad tur med sin vän när hon plötsligt föll på bussgolvet och började spy. En sjuksköterska som var på samma rundtur hade lyckligtvis genast förstått att kalla på hjälp. Heidi kördes med tjutande sirener till sjukhuset.

Läkarens besked var tydligt. Heidis situation var så allvarlig att det bästa vore om föräldrarna kunde åka till Wien direkt.

När Katri och Ari kom fram till sjukhuset var synen tröstlös. Deras tidigare mycket livsglada dotter låg blek mitt bland olika sladdar och slangar. Föräldrarna hade inte heller något gemensamt språk med vårdpersonalen.

– Jag kan nog lite engelska, men att förstå läkarengelska i en så chockerande situation kändes nästan omöjligt, berättar Katri.

Lyckligtvis ringde läkaren från Heidis försäkringsbolag och berättade för Katri och Ari vad som hade hänt. Heidi hade fått en omfattande hjärninfarkt, men orsaken var okänd. Ingen hade ännu i det skedet information om hur skadlig infarkten var.

Redan samma dag förflyttades Heidi till ett neurologiskt sjukhus där man upptäckte att hennes hjärna börjat svälla. Bara en kort stund senare låg hon på operationsbordet där man avlägsnade en bit av vänstra sidan av skallen. Efter det var Heidi nedsövd i en vecka. Det var livets längsta vecka för föräldrarna.

Katri och Ari tillbringade all tänkbar tid på sjukhuset. Samtidigt snurrade tusentals frågor i deras huvuden. Hur illa hade det gått för Heidi? Skulle hon ännu vakna? Skulle hon fortfarande känna igen dem när hon vaknade?

Heidi Jäkälä njuter av konst och målar ofta akvarellmålningar.

Den tunga ovetskapen

Vårdpersonalen var vänlig mot de finländska föräldrarna. Trots avsaknaden av ett gemensamt språk visade både läkare och sjuksköterskor sitt stöd genom att krama om dem varje morgon och kväll. Av allas blickar kunde föräldrarna utläsa att situationen var mycket allvarlig.

Aris kusin Pekka Jäkälä, som är chef vid Kuopio universitetssjukhus neurocenter, kunde lyckligtvis erbjuda kommunikationshjälp. Pekka pratade med läkarna och berättade sedan på klarspråk om Heidis situation.

– Pekka var till otroligt stor hjälp. Jag vet inte hur vi hade klarat oss utan honom, berättar Katri.

Med hjälp av de råd som Pekka tolkat visste Katri och Ari att läkarna rekommenderade att de skulle prata så mycket som möjligt med Heidi. Fastän hon var nedsövd kunde hon ändå höra de bekanta rösterna som skulle lugna ner henne.

– Jag hade med mig en bok som vi läste turvis högt ur. Dessutom spelade vi Heidis favoritmusik från mobilen, berättar Katri.

Efter en vecka valde läkarna att väcka Heidi. Föräldrarna var nervösa över om dottern fortfarande skulle känna igen dem. Heidi kunde inte prata eller knappt röra på sig, eftersom hennes högersida var förlamad. Vänster hand fungerade ändå.

Läkarna märkte snabbt att Heidi kunde visa upp eller ner med tummen. Katri och Ari stod intill Heidis säng när Katri ställde frågan som båda varit nervösa inför.

– Jag frågade Heidi om hon fortfarande känner igen oss. Med ett litet dröjsmål lyfte hon upp tummen. Det kändes otroligt fantastiskt, berättar Katri.

Glädjen kring Heidis uppvaknande räckte ändå bara en kort tid. Efter några dagar insjuknade hon i lunginflammation och läkarna valde att söva ner henne igen. Katris och Aris vånda och ovetskap fortsatte och blev allt mer pinande för var dag som gick.

Stödet av de närmaste hjälpte

Totalt tillbringade Heidi fyra veckor på sjukhuset i Wien. När hon väcktes efter den andra nedsövningen kunde läkarna inte ännu heller ge någon prognos för om hon skulle klara sig. I stället försökte de finkänsligt varna föräldrarna om framtiden. Fastän Heidi skulle klara sig fanns det en stor risk för depression.

– Läkarna sa flera gånger att till och med 80 procent av dem som fått en hjärninfarkt insjuknar i depression. Då bestämde jag mig för att inte ge upp och göra allt för att få min dotter att skratta igen, berättar Katri.

Eftersom Heidis hjärna ännu var svullen gav läkarna inte tillstånd att återvända till Finland. Under de långa veckorna i Wien kändes familjens, släktens och vännernas stöd guldvärt för Katri och Ari. Flera närstående flög till Wien för att stödja familjen i ett par dagar. De första som kom var Heidis lillebror Miika och hans flickvän Sanna. Ari säger att besöken kändes mycket bra.

– Vi behövde stödet. Framförallt Miikas närvaro och kämpande hjälpte oss att orka vidare.

Flera släktingar ville också ringa och fråga om Heidis mående, men ofta hade Ari och Katri inte krafter för det.

– Det kändes som att orden alltid tog slut och hela samtalet kunde bara bli gråt, berättar Ari.

Ari valde att skapa Whatsapp-grupper för att hålla kontakt med de egna släktingarna, Katris släktingar och Heidis vänner.

– Via Whatsapp kunde vi berätta om vad som hände för flera människor samtidigt. Det hjälpte med att hålla kontakten, säger Ari.

Familjen Jäkälä har kunnat börja leva ett rätt vanligt liv igen.

Återkomst till Finland

Efter en månad på sjukhus i Wien kunde Heidi äntligen flyttas med ambulansflyg till Finland. Efter en vecka i Helsingfors flyttades hon till sjukhuset i sin hemstad Villmanstrand. Där hittade läkarna äntligen orsaken till hjärninfarkten. Det fanns en inre ruptur i Heidis halspulsåder.

Det kändes lättande för familjen att hitta en orsak och att kunna vara hemma. Katri och Ari tyckte det var skönt att de kunde prata finska med vårdpersonalen. Enligt dem var det också fint att Heidi kunde inleda rehabiliteringen med tal-, fysio- och ergoterapeut.

– Eftersom Heidi inte kunde äta, gå, prata eller skriva var hon tvungen att börja om från början med allt. Vi visste ändå att hon var i goda händer, säger Katri.

Efter tre månader på sjukhus fick Heidi äntligen åka hem. Då stod föräldrarna inför en ny överraskning – ett enormt papperskrig som de inte hade kunnat förbereda sig på. Det var på deras ansvar att Heidis rehabilitering skulle fortsätta.

– Eftersom situationen var ny visste vi inte vilka alla tjänster Heidi hade rätt till. Vi var ständigt oroliga för om vi hade utnyttjat alla möjligheter, berättar Ari.

Familjen fick lyckligtvis hjälp av den lokala strokeföreningens koordinator Pirkko Kari. Hon åkte också ibland hem till familjen för att fråga om allt var bra.

Framtiden ännu öppen

Under det senaste året har familjen Jäkälä kunnat leva ett ganska vanligt liv. Heidi bor nuförtiden i en egen bostad i Villmanstrand och klarar av dagliga sysslor själv.

Framtiden är ändå fullständigt öppen. På grund av afasi har Heidi inte kunnat slutföra sin magisterexamen i ekonomi, fastän det bara saknas tre studiepoäng. Däremot har hon hittat konsten och målar ofta färggranna akvarellmålningar.

Katri är glad över att dottern har fått sin livsglädje tillbaka.

– Mitt mål var att få min dotter att skratta igen och det har jag lyckats med. Jag känner inte någon annan som är lika positiv, säger Katri.

Ari hoppas att Heidi i framtiden kan leva ett så normalt liv som möjligt, precis som andra unga kvinnor. Han är glad för att hon nyligen fick tillbaka sitt körkort.

– I framtiden hoppas jag så klart att Heidi kan slutföra sina studier och få en bra arbetsplats.

Aivoterveys 2/2021