Efter sin stroke hittade Seppo Perttala gemenskap och kamratstöd. Den nya ordföranden för Birkalands AVH-förening vill nu erbjuda liknande stöd till så många drabbade som möjligt.
För fyra år sedan var Tammerforsbon Seppo Perttala på gott humör inför julen. Han hade just gått i pension vid 63 års ålder och var vid god hälsa. Målet var att inleda aktiva pensionärsdagar.
Tre dagar före julafton ändrades alla planer plötsligt. Kort efter att Seppo vaknade med illamående och balansproblem sökte han sig till akuten.
– Där upptäckte de att mitt blodtryck var skyhögt. Jag fick blodtrycksmedicin och instruktioner om att åka hem och vila. Symptomen pekade på någon form av stressreaktion, minns Seppo.
Men så fort han kom hem var han tvungen att ringa ambulansen igen. Att svälja blodtrycksmedicinen eller att dricka några klunkar vatten lyckades inte.
– Då blev det plötsligt allvarligt. Sjukvårdarna i ambulansen sa att de inte sätter på sirenerna förrän ett par kvarter bort, så att frun inte bli alltför rädd.
Den här gången på sjukhuset diagnostiserades Seppo med en stroke.
– Neurologen frågade om jag ville ha de goda eller de dåliga nyheterna först. Den goda nyheten var att orsaken till symptomen hade hittats. Den dåliga nyheten var att de inte kunde påbörja den blodproppsupplösande behandlingen på grund av mitt höga blodtryck.
Julen blev mycket annorlunda än tänkt. Familjemedlemmar besökte Seppo dagligen på sjukhuset. På julafton hade frun Anne och resten av familjen videokontakt med honom. Julmiddagen fick han åtnjuta i rullstol tillsammans med de andra patienterna.
– Det var en verklig smaksensation. Jag hade fortfarande svårt att svälja, så all julmat mixades till en slät gegga. Då skrattade jag inte, men nu kan jag se tillbaka på det som en speciell upplevelse, säger Seppo.
Bittra tankar
Under tre veckor på sjukhus började Seppo gradvis må bättre.Att svälja gick bra igen och han orkade också stå på benen, även om det fortfarande var svajigt att ta sig fram.
– Under dessa veckor lärde jag mig att respektera den proffsiga vårdpersonalen ännu mer. De gör ett fantastiskt jobb. Ingen av sjuksköterskorna lät sin stress synas, trots att de måste ha haft bråttom, säger Seppo.
När han kom hem överraskades han av den djupa trötthet som sjukdomen lämnade efter sig.
– Efter att ha långsamt gått 150–200 meter kände jag mig som om jag hade sprungit ett maraton. Jag var tvungen att gå och lägga mig i ett par timmar.
Så småningom blev promenaderna längre, men Seppo berättar att han trots tillfrisknandet kände sig bitter.
– Jag är van vid att alltid pyssla med något. Utöver mitt dagliga jobb har jag bland annat byggt det här huset och murat ugnarna och eldstäderna själv. Plötsligt kände jag att jag inte kunde göra någonting.
Seppo kände att det skulle vara bra att lufta de mörka tankarna med någon. I tidningen såg han en annons om Birkalands AVH-förening och bestämde sig för att besöka kontoret.
– Det var min första kontakt med kamratstöd. Det var en stor sak att träffa Kirsti, föreningens kontorssekreterare, och höra hennes berättelse. Kirsti betonade att hon, 27 år efter sin sjukdom, fortfarande är här. Jag insåg att det kanske inte var över för mig heller.
Medlemspappren fylldes i direkt. Kort därefter åkte Seppo till sitt första klubbmöte i Nokia, eftersom det från hans hem i stadsdelen Ikuri var lättare att ta sig till Nokia än till centrala Tammerfors.
– Och på den vägen är jag. Jag har inte missat många klubbmöten sedan dess. Coronapandemin satte bara mötena på paus ibland.
Som syskon
Seppo blev snabbt uppslukad av föreningsverksamheten. Han säger att han genast kände sig välkommen i det nya gänget.
– Atmosfären är verkligen varm. Sjukdomen gör att vi rehabiliteringspatienter känner oss som syskon. Inte ens de som står oss närmast kan helt förstå våra upplevelser.
Enligt Seppo handlar kamratstödet framförallt om att ha roligt tillsammans. Utöver informella samtal bjuder klubben på sång och intressanta gästföreläsare som pratar om olika ämnen.
Så småningom ville Seppo ge vidare av stödet han själv fått, så han deltog i föreningens utbildning för kamratstöd. För ett år sedan deltog han som kamratrådgivare i en grupp för personer i arbetsför ålder.
I våras fick han frågan om han var intresserad av att bli ordförande för Birkalands AVH-förening efter att den tidigare ordföranden avgick.
– En stund fick jag överväga, men gick sedan med på att ställa upp i valet. Jag antar att ingen annan var villig att ställa upp till slut.
Funderar på ekonomin
Seppo Perttala säger att han under de första dagarna av sitt ordförandeskap ägnade mycket tid åt att lära sig om föreningens ekonomi.
– Situationen inom hela föreningsfältet är mer utmanande än man kunde tro som vanlig medlem. I svåra tider är det alltför lätt att skära ner på bidragen till föreningar. Det finns alltså inte för mycket pengar, om jag säger som så.
Enligt honom är en aktiv föreningsstyrelse det bästa stöd en ordförande kan få.
– Vi har ett bra team med massor av idéer. Men det är viktigt att komma ihåg att volontärarbete alltid sker vid sidan om allt annat liv. Ingen ska göra mer än vad krafterna räcker till.
Ordföranden lyfter fram mångfalden som en styrka hos föreningen i Birkaland. Här finns människor i många åldrar och med olika bakgrunder. Det berikar verksamheten.
Samarbete med företag
Med cirka 700 medlemmar har föreningen stor tillväxtpotential, eftersom uppskattningsvis cirka tusen personer i Birkaland årligen drabbas av stroke eller andra störningar i hjärnans blodcirkulation. Ett av den nya ordförandens mål är att i framtiden nå så många av dem som möjligt.
– Vi förhandlar med rehabiliteringsavdelningen vid Hatanpää sjukhus för att organisera gemensamma evenemang för kamratstöd. Samtidigt skulle föreningen och dess verksamhet bli bekant för patienterna.
Att öka antalet medlemmar är ett sätt att möta de ekonomiska utmaningarna. Utöver det skulle företagssponsring vara en möjlighet.
– Jag har själv funderat på att låta företag sponsra. Hundra eller några hundra euro är ingen stor summa i många företag, men vi måste sälja ganska många mössor och T-skjortor för att få in samma summa pengar, funderar Seppo.
Han vill att Birkalands AVH-förening ska fortsätta vara en varm och öppen gemenskap som det är lätt att gå med i.
– Alla vi som har haft en stroke har en stor sammanlänkande faktor i våra liv. Föreningen erbjuder också möjligheten att göra saker för det gemensamma bästa, om man är intresserad av det.
- Text Mari Vehmanen
- Foto Laura Vesa
