När den världskända hjärnkirurgen Juha Hernesniemi slutade operera kände han stolthet över otaliga lyckade operationer men även skuld. Misstagen stör, men patienternas tack ingjuter hopp i att det egna arbetet har varit betydelsefullt.
Det bästa med att vara pensionerad är att man inte behöver vakna en viss tid på morgonen och åka till jobbet. De tycker 75-åriga Juha Hernesniemi. Han kan vakna i lugn och ro hemma i Tölö i Helsingfors, göra sin morgongymnastik och läsa dagens tidningar på mobilen.
Hernesniemi har 50 år av neurokirurgi i hård arbetstakt bakom sig.
– Jag vaknade klockan fem, drack en stark kaffe och åkte till jobbet för att ta hand om pappersarbetet. Klockan åtta var jag i operationssalen, berättar han.
Arbetsdagarna kunde dra ut ända till midnatt. Hernesniemi var snabb och skicklig och utförde upp till sex hjärnoperationer om dagen. Under de tuffaste tiderna sov han fem timmars ”turbosömn” per natt. En gång i veckan brukade han sova längre.
– Neurokirurgi är en tuff gren, hard contact sport. Man måste vara i bra skick både psykiskt och fysiskt. Pressen är hård före, under och efter operationen. Fastän man skulle vara hur erfaren som helst kan det dyka upp överraskande problem. Händerna utsätts för mycket belastning.
Hernesniemi höll händerna i skick genom att stå på händerna om morgnarna. I början av veckan värmde han upp med enklare operationer som han trodde att skulle gå bra. I mitten av veckan opererade han de mest utmanande fallen. Då hade rädslan och anspänningen försvunnit och självsäkerheten stärkts tack vare lyckade operationer.
Nu är han efter flera årtionden i en situation då telefonen inte ringer mitt i natten – någon annan tar hand om hjärnskadorna som kräver omedelbar operation.
Minnena lämnar inte i fred
Hernesniemi har räddat tusentals människoliv och gjort över 16 500 operationer med patienter i flera länder runtom i världen. Aneurysmer i hjärnans blodkärl, betydande missbildningar i blodkärlen, hjärntumörer och skador orsakade av olyckor och våld. Han har tagit sig an operationer som någon annan inte hade vågat på grund av rädsla att misslyckas – och sedan lyckats med dem.
Men han har också misslyckats och gjort misstag. Det slipper inte ens de bästa hjärnkirurgerna. Patienter har omkommit och skadats i fall där utgångsläget varit för svårt.
– Ungefär 90 procent av mina operationer gick som de skulle. Patienten blev frisk och kunde fortsätta sitt normala liv. I fem procent av fallen uppstod en allvarlig skada eller komplikation och i fem procent av fallen gjorde jag själv ett fel.
För Hernesniemi var det viktigt att ringa de anhöriga direkt efter en operation – även då när han hade sorgliga nyheter. Enligt egna uträkningar har han 800 dödsfall på sitt konto. Varje fall upprörde och gjorde honom ledsen. För att klara av känslorna måste han snabbt ta sig an nästa operation.
De fall där Hernesniemi upplever sig ha misslyckats plågar honom än i dag, nästan dagligen. Svåra minnen kan flyta upp till ytan om han hör ett visst namn eller tittar på ett tv-program.
– Jag ångrar mig, känner skuld och bär en börda. Men jag försöker försona det skedda med mig själv.
Han antar att de svåra minnena och skulden mattas av med tiden och att hans lyckade operationer stannar kvar i minnet.
– Det pågår en övergångsperiod i mitt liv, men det lugnar nog ner sig. Jag får fortfarande post av patienter där de berättar hur de mår och tackar för lyckade operationer. Det piggar upp och ger hopp för att den egna karriären har varit betydelsefull.
Skrev bok i coronakarantän
Fastän hjärnkirurgens arbete är otroligt tufft njöt Hernesniemi av sitt yrke. Han erkänner att han var beroende av att operera. Spänningen och lyckade operationer fascinerade honom.
– Men jag saknar inte längre operationssalen. Jag har gjort mitt värv många gånger om.
När Hernesniemi fyllde 68 kunde han inte längre arbeta i Finland på grund av sin ålder. Den pensionerade kirurgen åkte ut i världen. När det ännu kvarstod tre år av karriären satte först coronapandemin och sedan anfallskriget i Ukraina plötsligt stopp för operationerna. Hernesniemi var i Kina när pandemin började.
– Det var tufft då, men nu i efterhand var det bra att min karriär tog slut. I hög ålder opererar man mer sällan och då blir rutinen sämre och det uppstår lättare problem. Kirurger är en krävande yrkeskår och särskilt i Kina är kritiken så skoningslös att det är svårt att tåla den.
Många säger att ålder bara är en siffra, men enligt Hernesniemi är det struntsnack.
– När jag nu tittar på mina händer ser jag att fingrarna blivit krokiga av det hårda arbetet och att huden åldrats. Alla blir vi äldre. Jag förhåller mig ändå lugnt till åldrandet.
När Hernesniemi hamnade i sex veckors coronakarantän i ett hotellrum började han flitigt skriva sina memoarer – 16 timmar om dagen. Boken utkom ifjol och ska nu översättas till bland annat engelska, kinesiska, japanska och spanska.
– Jag skrev boken för att berätta varför jag blev neurokirurg. Jag hade ingen talang men jag övade massvis och jobbade hårt.
Enligt Hernesniemi är det fint att man från lilla Finland kan bli en i världstoppen. Hernesniemis lyckospark var att han som ung fick studera i Zürich och lära sig av de bästa neurokirurgerna.
En hundkompis för pensionsåren
För att ta hand om sin hjärnhälsa har Hernesniemi ett enkelt råd:
– Gör inte som jag har gjort. Jag har rökt ganska mycket i mitt liv och rökning är skadligt för hjärnhälsan. Jag var 32 år utan att röka och slutade röka igen när jag kom till Finland för 1,5 år sedan.
Han främjar sin egen hjärnhälsa med promenader, att äta fisk och att korrigera sin kost efter den överfeta kinesiska maten.
– Jag promenerar en gång om dagen och ser på hur våren framskrider.
Snart, kanske redan nästa år, har Hernesniemi antagligen sällskap på promenaderna. Till pensionsplanerna hör att skaffa en newfoundlandshund.
– Vi hade en newfoundland i vår familj som levde i fjorton år. Det är en fin hund, lugn och snäll, gillar barn och kräver inte superlånga promenader.
Hernesniemi har tre barn och fyra barnbarn. Han har köpt ett egnahemshus med tanke på hunden. När hunden kommer ska han flytta till huset med sin dotter och hennes son. Ännu har han inte kunnat förverkliga hunddrömen eftersom man inte kan resa med hund.
Mitt treåriga minijobb i Kina fortsätter än. Jag konsulterar där sex veckor om året och i maj åker jag dit för två veckor.
Att resa på fritiden är inget för Hernesniemi. Han har i sitt liv gjort ungefär tusen resor runtom i världen.
– Alla mina resor utomlands har varit jobbresor. Jag har varit bara på en semesterresa.
- Text: Pirkko Tuominen
- Foto: Jari Härkönen
