Saknar sin friska partner

Terhi Kunnas make förlorade talförmågan efter en stroke och blev förlamad på höger sida. Parförhållandet förvandlades till en vårdrelation där den romantiska kärleken byttes ut mot medlidande. Efter en smärtsam separation fortsatte livet på ett nytt sätt tills det slutliga uppbrottet kom som en överraskning.

Klassträffen en fredagskväll i september blev bitterljuv. Stämningen var uppsluppen och rummet fylldes av glatt prat när de forna skolkamraterna träffade varandra. Men det låg också melankoli i luften. Terhi Kunnas, 58, hade kommit till middagen som sällskap och tolk till sin före detta man. Hon var den enda som från ett enda ord kunde förstå vad han ville uttrycka.

Mannen, som förlamats efter en stroke, såg ledsen ut. Kunnas kunde se att han ville vara som de andra. Så plågsamt och frustrerande det kan vara när man inte kan säga vad man vill och lämnas ensam med sina tankar vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.

Trots allt uppförde han sig som en gentleman och rullade fram med ett glas vin i sin rullstol när Kunnas dryck tog slut.

– Jag såg en glimt av hans sociala sida och vårt tidigare liv, säger Kunnas.

När kvällen var slut hjälpte hon honom till en taxi, kramade godnatt och tog sedan bussen hem.

Nästa dag ringde mannen ett videosamtal. Han hade ramlat och kunde inte stiga upp. Ligger du där på golvet? Jo. Kan du inte resa dig? Nej. Kunnas tog med sig sitt 21-åriga barn och åkte för att hjälpa till. Som hans förtrogna hade hon en nyckel till hans hem. Efter att hon hade lyft upp honom försäkrade mannen henne om att allt var bra och att det inte fanns något behov av att träffa en läkare.

– När vi gick såg han vemodig ut. Det var alltid lika svårt att se den djupa sorgen i hans ögon.

En främmande människa hemma

Det är nu femton år sedan stroken. Kunnas och hennes man var lyckligt gifta och levde ett hektiskt men harmoniskt familjeliv med fyra barn. De arbetade, rastade hunden tillsammans, renoverade sitt hus och åkte motorcykel runtom i Europa. Det var ett fridfullt liv, eftersom ingendera gillade att bråka.

Mannens stroke förändrade allt, oåterkalleligt. Den blodproppsupplösande behandlingen misslyckades och mannens vänstra hjärnhalva förstördes nästan helt och hållet. Han tappade talförmågan och blev förlamad på höger sida.

Han låg på sjukhus i åtta månader. Kunnas skötte familjens dagliga liv, tog hand om barnen och hunden, arbetade, besökte sjukhuset varje morgon och kväll och försökte rehabilitera honom. De 15, 13, 6 och 4 år gamla barnen sörjde och hade egna utmaningar.

Kunnas var oändligt trött och blev ännu tröttare när hennes man återvände hem.

– Vår relation förvandlades till en vårdrelation. Jag såg till att han fick mat och medicin, men vi hade ingen tid tillsammans. Jag var uppslukad av den dagliga rutinen och han måste ha känt sig utomstående.

Kunnas upplevde att hon var tvungen att orka. Hon fann styrka hos företagsläkaren som tog henne under sina vingar – lyssnade, förstod, kramade och hjälpte. Läkaren skrev ut antidepressiva läkemedel och en sjukskrivning för svår depression.

Det svåraste var att inte kunna kommunicera med maken. Han, som varit extremt social och pratsam, tystnade. Talet reducerades till några få ord.

– Hur jag än försökte kunde jag inte förstå vad han tänkte. Ibland trodde jag att han förstod mig, men det hade han inte gjort. Eller så trodde jag att jag förstod, men nej. Jag var trött på att gissa.

Ibland blev han frustrerad när andra inte förstod. Då kunde han skrika med hög röst: Fan! Barnen blev rädda för att vara ensamma hemma med sin pappa.

– Hans personlighet förändrades totalt. Jag kände inte längre igen min man och det var svårt för mig att vara nära honom. Jag insåg att han inte längre var den man jag hade älskat. Den romantiska kärleken dog ut, men en form av medkännande kärlek fanns kvar.

Svårt beslut

Kunnas undvek tanken på skilsmässa, även om maken försökte ta upp frågan med gester och enskilda ord. Sedan ringde mannens socialsekreterare till Kunnas och berättade att han ville skiljas.

– Jag var så utmattad då att jag inte vet vad som hade hänt med barnen om vi hade fortsatt förhållandet. Barnen hade två sjuka föräldrar.

Efter skilsmässan sålde de huset och letade efter en fungerande lägenhet till maken. Kunnas och hennes tre yngsta barn flyttade till ett radhus tjugo minuters bilresa från exmaken.

Även om skilsmässan var en lättnad för Kunnas orsakade den fruktansvärd smärta och skuldkänslor och Kunnas är fortfarande ledsen över det. Barnen tycker att skilsmässan var det enda rätta, men de tyckte synd om sin pappa. Utomstående kritiserade Kunnas och sa att hon var självisk.

– Att lämna en sjuk person anses vara omoraliskt och fegt. Få människor förstår hur det är att vara närståendevårdare till sin partner. Jag försökte klara av det så gott jag kunde, men krafterna räckte inte till. Barnen drabbades också hårt.

Kunnas hjälpte sin före detta make i tretton år. Hon upplevde att det var en plikt att hjälpa honom – och det minsta hon kunde göra. Familjen tillbringade också fars dag, jul och påsk tillsammans. För närvarande bor två av barnen hos sin mamma, och två av dem har redan egna familjer och barn. Barnbarnen skänker enorm glädje och lycka i Kunnas liv.

Sorgen väller fram

Måndagen efter klassträffen tog Kunnas sina två yngsta barn med sig och gick för att se om ex-maken var okej. Enligt WhatsApp hade han använt telefonen, men svarade inte. Han svarade inte heller när hon ropade från dörren att hon kommer in med egna nycklar. Hon hittade honom död på golvet. Dödsorsaken har inte ännu fastställts.

– Hans död var förkrossande för både barnen och mig. Sorgen har varit större än jag hade kunnat ana. All den sorg som jag borde ha känt för femton år sedan väller nu fram. Vid den tidpunkten kändes det inte rätt att sörja någon som fortfarande levde, säger Kunnas.

– Jag sörjer och saknar den friska man jag förlorade. Han var mitt livs kärlek och han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta.

Kunnas fick inte den framtid hon hade planerat med sin man. Men hon hoppas att hon och barnen kan bygga upp ett nytt liv. Hon längtar inte efter något revolutionerande, bara ett normalt och bra vardagsliv med hundpromenader.