Musiken har varit Jukka och Riitta Fabrins gemensamma språk också när kommunikationen varit utmanande på grund av Jukkas afasi. Tack vare ihärdig talterapi blir det hela tiden lättare för Jukka att prata, läsa och skriva.
Åhå. Aj. Kort efter hjärninfarkten var dessa två ord de enda som Jukka Fabrin klarade av att säga.
Då 57-åriga Jukka jobbade i en ansvarsfull position men den stressiga vardagen tog plötsligt slut en februarihelg för sex år sedan. Han var ensam hemma i Lempäälä och fick troligtvis en hjärninfarkt natten till lördag.
– Jag var på resa i Estland. Jag började så småningom bli orolig när Jukka inte svarade på meddelanden eller telefonsamtal, vilket han brukar göra. På söndag bad jag till slut våra vuxna barn gå och kolla om det var något som var på tok, berättar frun Riitta Fabrin.
Dottern och sonen hittade pappan i en fåtölj framför tv:n men han kunde inte svara på några frågor. Helgens Aamulehti-tidningar låg orörda på bordet, fastän Jukka alltid brukar läsa dem minutiöst.
– Jag tittade på tidningen. Jag förstod inget, minns Jukka händelserna från helgen då han insjuknade.
På Tammerfors universitetssjukhus hittades en omfattande propp i vänstra delen av hjärnan. Att inleda blodproppslösande behandling var för sent då.
Talterapin började direkt
I början av den tio veckor långa sjukhusvistelsen blev det klart att Jukkas infarkt hade orsakat skador speciellt i de delar av hjärnan som reglerar språk och tal. Däremot var rörelseförmågan och finmotoriken nästan oförändrad.
Förändringen till det tidigare var enorm eftersom språkkunniga Jukka var van vid att prata och uppträda i alla möjliga jobb- och privatsituationer. På fritiden läste han gärna fackböcker om till exempel politisk historia.
– För sex år sedan. Jag som var mästare på att prata, konstaterar han.
Den intensiva talterapin inleddes genast på sjukhuset och fortsatte när han kom hem. Jukka har gått i FPA-stödd terapi hos den bekanta talterapeuten fram till dessa dagar.
Det ihärdiga arbetet har lett till resultat. Efter att han knappt pratade i början har orden nu börjat komma tillbaka allt mer. Nu klarar han också av att både skriva och läsa.
– Jag är motiverad, förklarar Jukka.
Just nu jobbar han särskilt med verb, eftersom han fortfarande har svårt att hitta dem när han pratar. Att läsa Aamulehti har blivit en del av den dagliga rutinen igen – men nuförtiden som digital version på pekplattans skärm. Att komma överens om vardagliga saker via WhatsApp-meddelanden går utmärkt.
Körkortet fick han tillbaka ett halvår efter att han insjuknade.
– Här vet jag allt, men lyckas inte sätta ord på det, säger Jukka och pekar på tinningen för att beskriva känslorna som afasin orsakat.
Stressen och brådskan slutade
I den ofrånkomliga förändringen som sjukdomen orsakade har det svåraste för Jukka varit att ge upp arbetslivet.
– Men ur mitt perspektiv är det inte bara dåligt att den konstanta stressen fått ett slut. Jukkas personlighet har högst blivit ännu lugnare och positivare, säger Riitta.
Hon erkänner ändå att hon i början underskattade inverkan av Jukkas afasi på deras gemensamma vardag.
– Jag var bara väldigt glad över att Jukka hade rörelseförmågan kvar. I början kändes svårigheter med språket inte lika stora i jämförelse med det.
Nuförtiden tycker Riitta att det är lite komiskt att relationsråden i särskilt kvinnomagasin brukar betona vikten av att prata, prata, prata i ett parförhållande.
– Hur många gifta par, som har varit ihop i årtionden, analyserar sina känslor dagligen?
Riitta säger att hon genast bestämde att hon inte skulle spekulera desto mer över händelserna den helgen då Jukka insjuknade – eller hur länge det tog att upptäcka infarkten.
– Det är lönlöst att spekulera i om saker och ting hade varit annorlunda om jag hade varit hemma. I början vågade jag ändå inte åka iväg för någon längre stund från Jukka och varje gång jag stack nyckeln i nyckelhålet undrade jag vad som väntade på mig.
Med tiden har parit Fabrin lärt sig att njuta av det nya livsskedet där ingenderas arbete längre dikterar tidtabellen. Före coronapandemin gick de mycket på teater och reste årligen till Medelhavet.
– En lite intressant upptäckt är att i början efter infarkten hade Jukka lättare att följa med i tysk- eller engelskspråkiga tv-program än finska, säger Riitta.
Trivs på stugan
Många kära hobbyer finns kvar också efter insjuknandet. Jukka som spelat gitarr hela sitt liv plockade fram instrumentet genast när han kom hem från sjukhuset. Till sin glädje fick han märka att hjärninfarkten knappt påverkade spelandet.
Riitta sjunger i kör och ibland musicerar paret Fabrin hemma tillsammans. Dessutom har de ordnat gemensamma sångstunder i dagcentralen.
Också stuglivet med allt som hör till är en av Jukkas favoritsysslor. Han började hugga ved redan första sommaren efter att han insjuknade fastän läkaren hade uppmanat honom att ta det lugnt.
– Motorsåg, borr, hammare, listar Jukka med ett skratt de viktigaste redskapen på stugan.
På stugan är det också lätt att träffa vänner, eftersom några gamla kompisar har sina stugor i närheten.
– Sociala förhållanden och killgängets program har funnits kvar också efter att Jukka insjuknade, fastän coronan på sistone så klart orsakat en del problem, säger Riitta.
Hemma kan Jukka följa med livet i den intilliggande rika fågelsjön.
– Jag tittar på fåglar med kikare. Tofsvipa och piplärka, berättar Jukka att han bongat.
Andras stöd ger kraft
Insjuknandet har fört med sig också helt nya människor och gemenskaper. Jukka har redan en längre tid varit en aktiv besökare i Tammerfors Juttu-tupa. Under coronatiden fortsatte träffarna via video.
– Vi berättar hur det går. Brädspel, berättar Jukka om vad programmet kan innehålla.
Också Riitta har sökt stöd efter att Jukka insjuknade. Makarna Fabrin har två gånger deltagit i en kommunikationskurs för par i Masku neurologiska rehabiliteringscenter. De rekommenderar varmt kurserna för andra i samma situation.
Båda har avklarat Hjärnförbundets stödpersonsutbildning och Riitta har kallat samman en stödgrupp för anhöriga.
– En familjemedlems allvarliga insjuknande är ofrånkomligen en stor kris, särskilt i början. Det är inte bra att fundera på allt ensam. Det lönar sig förresten att gå med i Facebookgruppen Afaatikkojen läheiset, tipsar Riitta.
En av hennes viktiga insikter är att också partnern till den insjuknade kan vara i behov av proffshjälp. Att använda vänner som bollplank är okej bara till en viss punkt.
– En familjemedlems sjukdom för med sig en typ av ständig grundbelastning. Då kan andra motgångar i livet göra en spänd och krafterna sina. Jag har själv sökt diskussionsstöd i sådana stunder och åtminstone hittills har hemkommunen beviljat det, berättar hon.
- Text: Mari Vehmanen
- Foto: Laura Vesa
