Efter en hjärnblödning uppskattar Mika Kulmala sömnen på ett nytt sätt. Att stressa för småsaker känns också allt onödigare.
Fjolårets sommarsemester började dramatiskt för Mika Kulmala som är vd för Lapplands idrottsinstitut Santasport. Den lugna sommarmorgonen hemma i Träskända avbröts av en plötslig och stark smärta som började i nacken och spreds sedan till bakhuvudet. Han kände sig också illamående.
– Vi funderade med frun om jag kan ha fått migrän för första gången i mitt liv, berättar han.
Kort därefter mådde han ändå så dåligt att det kändes nödvändigt att ringa en ambulans. Akutvårdarna som kom på plats fattade rätt beslut och valde att direkt åka till jouren i Helsingfors i stället för att åka till hälsostationen i Träskända.
– Efter det minns jag inte riktigt något. Först nästa dag när jag vaknade på sjukhuset fick jag höra att jag hade fått en hjärnblödning.
Informationen väckte främst omtöcknad förundran. Ett hastigt insjuknande hade aldrig känts som ett särskilt sannolikt hot. Den tidigare elitidrottarens levnadsvanor var fortfarande sportiga och det fanns inga andra riskfaktorer.
– En möjlig förklaring har i efterhand varit den blodförtunnande medicinen som jag fick ett par veckor tidigare på grund av en blodpropp i benet. I övrigt hade jag alltid varit frisk. Jag är mycket sällan ens förkyld, så att vara sjuk var något helt nytt i sig.
Mika minns att han kände ett sorts lugn när han låg i sjukhussängen.
– Jag förstod nog att det här är en tuff grej. Samtidigt för stod jag att inte kunde göra något annat än att ta det lugnt och låta proffsen ta hand om allt. Jag visste att jag får den bästa vård man antagligen kan få.
Utflykt till parkeringsplatsen
Shunten som sänkte trycket i hjärnan togs bort efter fyra dagar och Mika kunde stiga upp och röra på sig för första gången sedan hjärnblödningen.
– Det kändes verkligen festligt fastän jag inte kunde tassa mer än några tiotals meter med långsamma och korta steg.
Han ville absolut komma ut. Detta var i början av juli och värmebölja.
– Det kändes fint att bara stå på sjukhusets parkeringsplats, titta på trafiken och staden och njuta av sommaren.
När Mika flyttades från intensiven till bäddavdelningen fick han inse hur mycket vila en återhämtande hjärna behöver. Han kunde sova nästan hur mycket som helst.
– Det var trevligt när gäster hälsade på i sjukhuset. Men också efter korta besök måste jag sova. Eller om vi med patienten i sängen intill förivrade oss och tittade på fotbolls-EM lite onödigt sent. Då var jag trött, huvudet klarade inte alls av för stora mängder av information.
Enligt Mika belastade ny information hjärnan betydligt mer än vanligt ännu i veckor efter att han fick komma hemma. Redan små ansträngningar tog på krafterna. Att till exempel skriva ihop en kort ansökan för att flytta fram MBA-studierna kändes som ett stort jobb.
I övrigt orsakade hjärnblödningen inga problem med hans minne, tal- eller rörelseförmåga.
Tillstånd att röra på sig
När Mika hemförlovades från sjukhuset fick han ett välkommet råd. Läkaren uppmanade honom att hålla på med lågintensiv idrott så mycket han bara hade lust med.
– Det var jättefint att få tillstånd att röra på sig. Min första löprunda var bara ett par kilometer och sedan var jag helt slut. Innan insjuknandet hade jag ändå haft en kondition för närmare 3 000 meter i Coopertestet. Så det blev en nystart.
Under sin rehabilitering gjorde Mika långa långsamma löprundor dagligen. Med hjälp av pulsmätaren följde han hela tiden med att belastningen var lämplig.
– Själv upplevde jag den måttliga och långvariga motionen väldigt rehabiliterande. Att komma ut var minst lika viktigt på ett psykiskt som på ett fysiskt plan.
Krafterna återkom så bra att Mika bestämde sig för att återgå till jobbet direkt efter att sjukledigheten på två månader var över, fastän en förlängd sjukskrivning diskuterades under läkarkontrollen.
– Jag var helt klart i en hype-fas. Jag kände att jag var i skick och att allt var bra. Jag återgick alltså till arbetet och vardagen, men var alltid helt slut i slutet av arbetsdagen.
Nu i efterhand upplever han att det hade lönat sig att fortsätta sjukledigheten lite till. Den euforiska perioden efterföljdes av en motreaktion.
– Det blev en låg period. Allt var fortfarande bra – jag hade klarat mig från ett allvarligt insjuknande nästan med blotta för - skräckelsen. Ändå kände jag mig nere. Jag har senare hört att det är typiskt med så här växlande känslor i början och att det är en del av hjärnans återhämtningsprocess.
Nu tänker Mika att hans återhämtning tog åtminstone ett halvår. Under den tiden jobbade han redan och slutförde sina MBA-studier.
– Jag kämpade ihop studierna med våld, fastän jag inte var mitt bästa jag. Jag tror att jag krävde lite onödigt mycket av mig själv.
Slut på sent kvällshäng
Nästan ett och ett halvt år efter hjärnblödningen är livet rätt lika som innan insjuknandet. Vardagen består av att pendla mellan hemmet i Träskända och arbetsplatsen i Rovaniemi.
Mika säger ändå att många saker har ändrats. Den mest betydande är att han förstår betydelsen av sömn på ett nytt sätt.
– Under återhämtningstiden fick jag helt konkret uppleva hur viktig sömnen är för hjärnans hälsa. Jag har alltid varit ”bra” på att sova, men jag har haft tendensen att hänga uppe på kvällarna onödigt länge. Det fanns alltid något att pyssla med som förhindrade att jag kom tidigt i säng.
Efter insjuknandet började Mika mäta sin sömnmängd och -kvalitet allt noggrannare. Han säger sig ha märkt hur mycket hans mående påverkas av att han lägger sig en timme tidigare.
Samtidigt har han också insett att gamla dåliga vanor lätt kommer tillbaka.
– Jag var helt säker på att jag i resten av mitt liv skulle lägga mig i tid, men nu på sistone har kvällarna blivit allt längre. Jag måste skärpa mig med den saken.
Rätta proportioner
Den andra förändringen handlar om inställningen till motgång - ar i livet. Genast efter insjuknandet bestämde sig Mika för att aldrig mer stressa över något.
– Som idrottschef var jag nog van vid att hålla mig lugn också i tuffa situationer, men nuförtiden är jag ännu lugnare. Om något går snett konstaterar jag bara att alla lever – det hände alltså inget särskilt allvarligt.
Även vinsterna och förlusterna, som är en väsentlig del av elitidrotten, har fått mer rätt proportioner. Det handlar i slutändan bara om idrott.
Att sjukdomen skulle förnyas är inget Mika är rädd för, eftersom han har hört att risken är mycket låg i subaraknoidal blödning.
Mika meddelade om sitt insjuknande direkt på sociala medier och berättade om saken också för media. Responsen från både bekanta och obekanta har enkom varit positiv.
– Åtminstone jag visste inget om symptomen för hjärnblödning. Det är bra att det pratas så mycket som möjligt om dessa saker.
Mika har också varit i kontakt med sin rumskompis från sjukhustiden.
– Han utsattes helt oprovocerat för våld och hjärnan tog skada. Även han rehabiliterades till slut. Själv vet jag att jag hade tur.
För alla som råkat ut för en stroke önskar Mika ork och energi.
– Hjärnan är en häftig grej – och lyckligtvis har den kapaciteten att tillfriskna.
Text: Mari Vehmanen
Foto: Jari Härkönen
